Tomten och Julafton

I en röd ladugård långt ute på landet bodde en liten tomte. Han var inte större än en katt, med en röd mössa, grå skägg och vita strumpor. Tomten hade bott i ladugården i många, många år. Han vaktar gården både dag och natt, särskilt under den långa, kalla vintern.

Tomten älskade sitt arbete. På morgonen när snön låg vit och skimrande över gården, gick han på små tomtesteg mellan laden och stallet. Han såg till att hönorna hade mat, att hästen hade rent vatten och att geten inte gjorde några streck. På kvällen när mörkret kom redan klockan fyra, satte han sig högst uppe på hövälvningen och tittade ut över sitt hemland.

Den här vintern hade varit extra kall och snörik. Tomten hade arbetat hårdare än någonsin. Men han var inte ledsen, för han visste att något underbart väntade. Tomten visste att på julafton skulle något magiskt hända.

Endelig kom den dagen alla längtat efter. Det var julafton! Snön glittrade diamantblankt i månljuset, och från husets skorsten steg rök upp i lugna spiraler. Gården såg ut som något från en saga.

Tomten var trött efter en lång dag, men han kunde inte gå och lägga sig ännu. Han stod i ladugårdens dörr och såg stjärnorna tända sig en för en på himlen. Det var så vackert att hans lilla hjärta slog snabbare.

Plötsligt hörde han något. Steg! Det var gårdens folk som kom genom snön. De båda barnen skyndade framför sina föräldrar, upprörda och glada. De bar något mellan sig - något varmt som ångade i den kalla luften.

Det var en stor skål! En stor, varm skål med gröt!

"Vi måste inte glömma tomten!" ropade den minsta flickan.

"Tomten! Tomten är ju vår vän!" skrek hennes större bror.

De ställde skålen försiktigt inne i ladugården, bara där tomten kunde se den. Och på gröten låg ett litet gult klick smör som glänste och glimmrade i ljuset från deras lykta.

Tomten blev helt förvånad och glad. Han hade inte vågat hoppas på att de skulle komma! Hans grå skägg skakade av glädje.

När barnen hade gått tillbaka till huset, satte sig tomten ner framför skålen. Han lyfte små händer till sin röda mössa i tacksamhet. Gröten var tjock och kräm, och smöret gjorde den underbar. Det var den bästa gröt tomten hade ätit på hela året.

Den natten sov tomten längre än vanligt, varm och mätt i sitt lilla rum högst upp i ladugården. Hans lilla hjärta var fullt av värme och kärlek.

Och nästa år, när julen kom igen, väntade tomten på ladugårdens trappsteg. För han visste nu att han inte var ensam. Han hade en familj som älskade honom, även om han var liten och de inte alltid kunde se honom.

Det är så jul är mest vacker - när man delat något varmt med någon man håller om.