Norrskenet Dansar

Det var en bitterkall vinternatt när Oskar inte kunde sova. Han tryckte näsan mot det frostiga fönstret och såg något som gjorde honom helt tyst av undran. Himlen över snöfälten började glöda i svagt grönt ljus, som om världen hade börjat drömma.

"Mormor!" ropade Oskar och sprang nerför trapporna i sina varma tofflor.

Hans mormor Signe satt vid köksbordet med en varm chokladmugg. Hon log när hon såg sitt lilla barnbarns speglade ansikte i fönstret, helt fyllt av nöje och förvåning.

"Kom här, min älskade," sa mormor och tog honom i sin varma famn. "Det är norrskenet som dansar för oss i natt."

De gick tillsammans ut i den stilla snön. Ovan deras huvuden började det magiska skådespelet utvecklas. Gröna ljus vågade fram och tillbaka över stjärnorna, som om någon dansade med den mörkblå sammetshimlen. Plötsligt skimrade en violett färg, djup och vacker, och blandades med det gröna i en häpnadsväckande dans.

"Vad är det, mormor?" viskade Oskar, för rädd att röra något så vackert.

Mormor Signe såg upp med ögon som glittrade nästan som snön runt omkring dem.

"Det är förfädernas andar, älskling. Det är dina farfäder och morfäder, dina gudar och hjältar från långt, långt innan du föddes. De dansar på himlen för att säga hej till oss."

Oskar tänkte på detta. Det kändes rätt. Det kändes som att något älskade honom från långt bort.

"Dansar morfar också?" frågade han.

"Ja," sa mormor och pekade. "Se den gröna ljusstrålen där? Det är din morfar. Han älskade att se snöstormar från toppen av berget. Och där, den lila färgen, det är min mormor. Hon sjöng alltid när solen gick ner."

Oskar stod stilla och såg hur ljusen dansade över det vita snölandskapet. Det var som om hela familjen återförenades på denna kalla vinternatt. Han kände sig inte längre rädd för mörkret eller snön. Han visste att han aldrig var ensam. Förfäderna vakade över honom, över snöfälten, över hela svenska norr.

"Kan de höra mig?" frågade Oskar.

"Alltid," svarade mormor Signe. "Berätta för dem vad du drömmer om. Berätta för dem om din dag. De lyssnar när du skrattar, när du är modig, när du är snäll."

Oskar höjde sina små händer mot himlen.

"Hej, morfar! Hej, morfars mormor! Jag älskar er!"

Just då fladdrade norrskenet ännu starkare, ännu vackrare, och det såg ut som om det gröna och violetta ljuset ville omfamna pojken och hans mormor.

De stod tillsammans under det dansande norrskenet hela natten, varma i sina tofflor och täcken, medan förfädernas andar dansade sina gamla, gamla danser ovan deras huvuden.